Gnällbloggen?

Det är inte lätt att vara positiv i dessa tider. Först var sommaren för varm. Sedan regnar det, inte heller bra. Magnum-glassarna blir mindre och dyrare. Isarna fortsätter att smälta samtidigt som över en halv miljon svenskar vill sänka priset på bensin. Ebba Buch Thor börjar låta som Mussolini. Boris Johnson blir ny PM för UK. Bilen har gått sönder. Mina barn tror att det skiter sig för världen om 25 år. Asap Rocky hamnar i fängelse eller får 16 miljoner i skadestånd (välj själv). Och över alltihopa svävar världshistoriens mest ignoranta man, tillika president i USA, som ett stort och svart åskmoln. Vad finns det att vara glad över? Att det är ovanligt mycket hallon i år och att det bor rådjur på tomten? Kanske det.

Fyndigt eller förståeligt?

Den som följer min blogg har väl knappast kunnat undgå att jag ofta funderar på hur reklambyråer och dessas uppdragsgivare tänker. Ett exempel som jag har retat upp mig länge på är när Scandlines Sverige AB och HH Ferries AB, som båda trafikerar Helsingborg – Helsingör, slog ihop sina påsar och döpte om sig till FORSEA. Man motiverar namnet med att det “tydligt visar att man menar allvar med satsningen att bli regionens mest hållbara transportföretag. Med det nya namnet ForSea speglas passionen för havet men också rederiets önskan om att aktivt vara med och bidra till regionens framtid.” och “Vår satsning på helt batteridrivna färjor gör att vi inte bara är det mest effektiva transportalternativet, utan också det mest hållbara.” Uppriktigt sagt förstår jag inte kopplingen mellan namnet och ambitionen att bli det mest hållbara transportföretaget – är det den gröna färgen som ska signalera detta? Tilläggas bör att det genom sammanslagningen inte längre finns någon konkurrens om man vill åka över sundet, så varför överhuvudtaget positionera om sig? Kunde inte spara de pengar som ett nytt profilprogram kostar, inklusive att måla om alla båtar (hoppas att färgen är miljövänlig), eller om man nu nödvändigtvis måste byta namn, varför inte till något som målgruppen direkt kan förstå? Till exempel HELSINGLINE ?

Postkodlotteriets välgörenhet på din bekostnad.

Dag ut och dag in annonserar Postkodlotteriet om vilka nytta de gör för olika välgörande institutioner och föreningar. I DN är de uppe i den 36:e annonsen i en serie om 56. En helsida i nyhetsdelen av DN kostar normalt 290.000 kronor. Med det antal annonser och att det är sommar (lågsäsong) kan vi anta att de fått 50% rabatt. Kvar blir drygt 7.500.000 att betala. Jag vet inte hur många fler tidningar som Postkodlotteriet annonserar i men låt oss gissa på Expressen, Aftonbladet, GT, Kvällsposten, GP, Sydsvenskan, Stormarknadspress och kanske några till. För att inte överdriva räknar vi på 4 x DN, alltså 30.000.000 kronor. Det var väl generöst av dem för att döva ditt samvete för att du spelar bort dina pengar. Men – kom ihåg, det är dina förluster som betalar för denna “välgörenhet” och att det är dina förluster som betalar för dessa annonser. Om du vill stödja någon välgörande ändamål är det bättre att du skickar dem direkt, i stället för att skicka hälften till Postkodlotteriets ägares plånbok. Eller?

Att låna är att stjäla en smula.

Är det någon mer än jag som anar ett visst släktskap mellan Vattenfalls annons i DN häromdagen och den Guldäggsbelönade reklam – Två hål i väggen – från 1998 producerad av Lasse Liljendahl på reklambyrån OCH? Visst kan det vara OK att stjäla och låna idéer, i synnerhet som det är reklam för sin uppdragsgivare. Men – när det gäller ett bidrag i Reklamcupen där reklambyråerna ska ta ut svängarna och visa hur kreativa de är känns det lite torftigt. Till sitt försvar kan dock framföras att den nya annonsen är lite kul om man tar sig tid att granska den noga.

Är botten äntligen nådd?

För någon vecka sedan ondgjorde jag mig över Dagens Nyheters Reklamcupen där reklambyråer utan hämningar kan släppa loss sin kreativitet, ofta på kundernas varumärkes bekostnad. Då trodde jag inte att det kunde bli mycket sämre men tävlingsannonserna i dagens DN slår faktiskt nya rekord i dumhet och slöseri med både annonsutrymme och läsarnas tid. I den mån någon överhuvudtaget försöker tyda vad annonsörerna vill. Den ena annonsen för Stockholms Lokaltrafik illustreras med Edvard Munchs berömda tavla “Skriet”, en tavla som brukar förknippas med den djupaste ångest. Kanske är det en “ärlig” annons som beskriver de känslor som uppstår när pendeltåget som vanligt inte kommer i tid. Den som mot alla odds studerar annonsen närmare upptäcker att personen är försedd med hörlurar, att det finns ett tåg i bakgrunden och att den mikroskopiska texten i botten av annonsen handlar om någon form av pod eller app som guidar dig till alla konstverk i tunnelbanan. Att jag inte förstod det direkt.

Den andra annonsen för Bring är ännu knepigare och ser ut som något har gått fel i tryckeriet. Halva sidan är tom, texten går inte att läsa, logotypen är kapad. Jag tycker att Bring ska reklamera annonsen på studs. Och att de borde byta reklambyrå – gärna till mig.

P.S. Mig veterligen finns det inget konstverk av Edvard Munch i tunnelbanan. Bara en så’n sak. D.S.