Let them eat cake

Ibland fattar jag ingenting. Igår publicerade branschtidningen Resumé, helt okritiskt en utomhuskampanj för Unicef, där jag var tvungen att Googla för att förstå vad de ville. Enligt kommunikationschefen på Unicef, Andreas Eriksson, byggde kampanjen på idén “Swisha en bulle” och syftade till att visa omtanke om barnen som svälter. Dessutom var timingen perfekt eftersom det var både “kanelbullens dag” och “internationella barndagen”. Tyckte han. Men vad har nötkräm med andra bullar att göra? Som sagt, efter mycket Googlande, lärde vi oss att Unicef delade ut någon slags proteinrik nötkräm som “nödföda” till svältande barn, alltså inte den Nötcreme som vi sedan 1961 har köpt i godisbutiker. Klart som korvspad. Jag tänker osökt på historien om hur den franska drottningen Marie Antionette svarade när hon fick reda på att det franska folket saknade bröd: – “Let them eat cake” –  eller “Qu’ils mangent du gâteau” som hon egentlige sa. Hade det inte varit effektivare att skicka kampanjbudgeten direkt till de svältande barnen? Och förtjänar inte TBWA som skapade kampanjen åtminstone en kvart i skamvrån? För att gottgöra det kan de väl skicka med sitt arvode.

Pengar är inte allt.

Det är lätt att skylla på bristen på finansiering när en affärsidé kvävs i sin linda. Jag tror inte att det stämmer och då tänker jag till exempel på alla de miljoner som idag kastas på bolag som har klistrat på sig den senaste etiketten; fintech, gigekonomi, disruptive eller sharing (som bland annat är ansvariga för alla elscootrar som dräller på våra gator). För att ta några ur högen. Just företag som vänder upp och ner på en hel bransch verkar ha extra lätt att attrahera kapital, till exempel AirBnB och Über.

Men finansiering är inte en garanti för att bygga en långsiktigt konkurrenskraftig verksamhet. Ett alldeles färskt (oktober 2019) exempel på det är WeWork där stora ord som ”vi ska höja världens medvetande” och missionen att bli ”världens första fysiska sociala nätverk”, visade sig gömma ett relativt ordinärt kontorshotell med gratis öl och Sacco-säckar som främsta konkurrensmedel. När verkligheten kom ikapp pös värderingen ihop från 47 till 10 miljarder dollar. Fortfarande mycket pengar för ett företag som förra året förlorade 1,9 miljarder dollar. Jag förstår att det kan kännas bittert för ett företag med en sund affärsidé och positivt kassaflöde som råkar befinna sig i ”fel” bransch eller som inte är tillräckligt “disruptive” och som därför har svårt att hitta tillväxtkapital.