1.000 ord säger mer än en bild?

Som copywriter tycker jag att en riktigt bra affärsidé ska rymmas på en bildekal. ”Ek, ekoxe, ekologi.”, ”Set Your Business Free.”, ”Det bara fungerar.”, ”Hårt som sten. Värmer som ull.”, ”Världens största lilla bil.” ”En ansökan. Alla bolån.”, ”Bättre kakel i köket än marmor på banken.”, ”Making ideas fly.”. Ibland blir resultatet av mitt tankearbete mer eller mindre fyndiga formulering som förhoppningsvis speglar företagets affärsidé och kundrebjudande; i de här fallet för Hotell Ekoxen, IFS Industrial & Financial Systems, IBM, Rockwool, Suzuki, Easyloan, SBAB respektive Saab Aerotech. Ibland blir resultatet av mitt arbete betydligt längre. Och kanske bättre?

Och trädet finner sin form

Vid Helge å i Diö, mitt i den Småländska gammelskogen, ligger Sveriges äldsta möbelfabrik. I dess allra heligaste tämjs bok och ask till tidlösa möbler av yrkesskickliga hantverkare som vet åt vilket håll träet vill böjas. Tänjer och bänder, lockar och pockar, tills det ångvarma träämnet hittar sin form. Och träet låter sig inte skyndas. Förvandlingen från ämne till stol tar sina modiga dagar och veckor.

Tekniken har använts av både båt- och gärdesgårdsbyggare sedan urgamla tider men förädlades i mitten av 1800-talet av Thonet till den ikoniska stol som nötts av miljontals bakar på Europas caféer. Formen bestäms av de bästa samtiden kan uppbringa. Då hette de Peter Celsing, Yngve Ekström, Sigurd Lewerentz och Carl Malmsten. Nu heter de Jonas Bohlin, Front, Lisa Hilland och Mats Theselius. Det böjda träet från Diö möter sadelgjord och naturgarvat läder från Tärnsjö. Böjaren möter formgivaren. Det som var då har blivit nu.

Trädet har blivit en stol. I stolen finns minnet från trädet och skogen kvar.

Broschyr för Gemla 2014

Motbilder

Den som bara tar bilder i syfte att övertyga mister snart förmågan att se.   Den som aldrig tänker en tanke utan kommersiella baktankar förlorar förmågan att förstå. Livet och perspektiven kantrar. Så omärkligt att vi har svårt att värja oss. Med hjälp av motbilder kan vi bygga upp ett försvar. Det enklaste sättet att skapa en motbild är att vrida blicken eller tanken 180 grader – bort från det man förväntas att se eller tänka. Fotografen vrider sin kamera och förevigar det som fastnar i dess sökare. Vi andra får ta våra motbilder med hjärnan. Vi kan också ta hjälp. Vi kan betrakta andras bilder och se vad som händer.

Bokomslag Annie Leibovitz 1990 

Saknadens princip

Det är snart den första söndagen i advent och det sista äpplet i min trädgård klamrar sig envist fast vid sitt fäste. Snart kommer det motvilligt att släppa taget och falla till marken, för att så småningom bli till jord på nytt. Bakom min fönsterruta känns det  trösterikt att veta att det äpplet kommer att ge liv till nya frukter när det väl blir vår igen. I naturen sker inget i onödan. Samma princip gäller för mitt eget arbete. Naturen bryr sig inte om vad vi människor gör och därför är det mitt ansvar att noga väga varje ny idé innan jag förverkligar den. Tillför den mer än vad den förbrukar? Är det något som någon verkligen behöver? Är det någonting som jag själv har saknat?

Den här boken innehåller ett urval av idéer som har överlevt denna granskning. Saker som jag har saknat och som därför har fått liv. Med luntan framför mig kan jag konstatera att det har blivit åtskilligt med åren, vilket är både en välsignelse och en börda – en börda som jag nu vill lätta.  Det finns så mycket annat som väntar på min omsorg: konst, musik, vänner och kärlek.  Och mina äppelträd, inte att förglömma.

Principle of Desideration

It’s soon the first Sunday in Advent and the last apple in my garden clings stubbornly at its firmament. Soon it will reluctantly let go and fall to the ground,  to eventually become soil again. Behind my window pane, it’s a comfort to know that this apple will give life to new fruits when spring arrives again. Nothing unnecessarily happens in nature. The same principle applies to my own work. Nature does not care what we humans do and therefore it is my responsibility to carefully weigh each new idea before I realize it. Does it add more than it consumes? Is it something that somebody really needs? Is it something I myself have been desiderating?

This book contains a selection of ideas that have survived this scrutiny. Things I have been missing and that have therefore been brought to life. With the tome in front of me, I can note that it has become quite a lot over the years, which is both a blessing and a burden – a burden that I now want to relieve. There is so much else waiting for my care: art, music, friends and love. And my apple trees, not to forget.

Making ideas fly

Hur många människor krävs det för att göra det omöjliga? När Neil Armstrong som första människa satte ner foten på månen,krävdes det bara en. Å andra sidan, utan de andra astronauterna i teamet ombord på Apollo XI, så hade det varit betydligt svårare. Och utan alla de hundratusentals människor som år efter år hade arbetat med att skapa de bästa förutsättningarna, hade det överhuvudtaget inte varit möjligt. På Saab krävs det ungefär åtta tusen.

Årsredovisning Saab Aerotech 19

Aktiebolaget Tro, Hopp & Kärlek

Det har en av världens äldsta affärsidéer, omsätter över 60 miljoner kronor om året och hamnar, med sina över 150 anställda, på 31:a plats över Linköpings största arbetsgivare. Det driver butiker, snickeri,
textilverkstad, tvätteri, ett tryckeri, en restaurang och ett kafé. Det äger bostadsfastigheter och behandlingshem. En något spretig koncern kan tyckas men det har sina randiga skäl. Företaget vi tänker på har två målgrupper. Den ena består av kommuner, företag och av dig och mig. Den målgruppen försöker man klämma på så mycket pengar som möjligt. Ja, man lyckas till och med att få oss att jobba för företaget helt gratis. Den andra målgruppen betalar ingenting och den är den allra viktigaste. Hur går det ihop?

Som du förstår är det inte vilket företag som helst som det handlar om men hade du gissat på Stadsmissionen i Linköping? Håller inte de på med soppkök och klädinsamlingar – ungefär som Myrorna? ”På många sätt är vi som vilket företag som helst, med krav på professionalism och resultat, berättar Staffan Jonsson, utvecklingssamordnare vid Linköpings Stadsmission och präst i Domkyrkan i Linköping. ”Den stora skillnaden är att vårt resultat inte mäts i pengar utan i människor. Hur vi kan hjälpa samhällets mest utsatta; det kan vara människor med olika former av drogrelaterade problem eller invandrare som saknar både språk och socialt skyddsnät – att göra dem anställningsbara på den öppna arbetsmarknaden. Eller, i värsta fall, att åtminstone ge dem tillbaka lite värdighet. Jag brukar ofta tänka att det lika gärna kunde vara jag som satt där med en pilsner i handen.

En annan viktig skillnad mot ”vanliga” företag är att Stadsmissionen inget högre önskar än att deras marknad ska minska så att de inte längre behövs. Tyvärr råder det ingen brist på ”kunder”. Fattigdomen i Sverige ökar. Parallellt med vårt ”fredagsmys” finns en misär som de flesta av oss aldrig ser eller kommer i kontakt med. Ett annat Sverige där hungriga barn möts av tomma kylskåp.

”Varje dag möter vi runt 400 människor i våra olika verksamheter; på våra verkstäder, behandlingshem, stödboende och i vår kontaktverksamhet. Det handlar till stor del om människor som har nått absoluta botten, som många av oss inte ens tycker är värda smutsen under våra skor. Vi är antagligen det enda stället där dessa människor bemöts med värme och respekt; där de blir tilltalade med sitt rätta namn. Här blir alla sedda. Alla blir bekräftade.”

”Vi är obotliga optimister. Hur långt ner man än har sjunkit så är det aldrig kört. Det finns alltid ett hopp. Vi har många exempel på när de mest förhärdade missbrukare är nere på botten och vänder. Vad som egentligen händer är jag inte rätt man att svara på men det måste börja någonstans inne i människan. I hjärtat. Jag tror att det handlar om kärlek och bekräftelse. Att man börjar vara någon. Att man är en människa som räknas. Jag tror att alla människor längtar efter att vara en del av samhället, att ha ett jobb och kunna försörja sig själv. Ingen vill egentligen vara samhället till last.”

Kapitalism med stort hjärta.

Stadsmissionen är ett så kallat socialt företag. Verksamheten finansieras till ca 75 % av ersättningar för de sociala tjänster man levererar till kommuner och landsting. Resten kommer från de egna affärsverksamheterna samt, i en växande utsträckning, från näringslivet.

”Det ligger ju i tiden att företag vill synas i mer ideella sammanhang. Att man har en policy om att man ska vara med och aktivt bidra till samhället. Det kan både vara en fråga om företagets egen image och en djupare önskan om att kunna göra något för en annan människa – utan krav eller förväntningar på en motprestation. Det finns en glädje i att känna sig delaktig; att vara med och göra skillnad. Det här gäller båda företag och privatpersoner. Trots att de flesta av oss har det så bra så är det något som saknas. Vi har jobbat och kämpat, fått en viss standard; bil och villa, kan kosta på oss ditten och datten, resor och en ny kaffemaskin. Och så kommer tanken smygande – var det här verkligen allt?!” Den här utvecklingen har resulterat i ett 80-tal ”vänföretag” som stödjer verksamheten med pengar, produkter och tjänster. De bidrar även med specialistkunnande inom områden som ekonomi, juridik och fastighetsförvaltning. Självklart utan kostnad.

”Tyvärr räcker det inte med ett stort hjärta. För att kunna göra skillnad måste vi ha en kompetent organisation och en kompetent styrelse. Det är viktigare än att de sitter i kyrkbänken klockan 11 varje söndag.” En annan effekt av den utvecklingen mot ett förhoppningsvis mänskligare samhälle är de över 120 volontärer som arbetar utan ersättning. Medan många organisationer har svårt att få folk att engagera sig ideellt blir Stadsmissionen nästan nedringt av människor som vill hjälpa till. Och man behöver inte vara religiös.

”En del kanske tror att vi är ute efter att frälsa själar och på sätt och vis har de rätt. Frälsa är ju ett annat ord för att rädda. Annars är religionen inget vi tjatar om. Vi arbetar professionellt med att försöka rädda människor i nöd. Jag tror att varje människa har en kallelse. Vi har alla våra unika förutsättningar och när de utnyttjas till fullo – ja, då händer något fint. Man känner en glädje över att finnas i sitt element. “

”Att bli sedd, bekräftad och tagen på allvar är kanske Stadsmissionens viktigaste uppgift. – avslutar Staffan. Det är därför vi finns till. Att se de människor som ingen annan ser.” Slå den affärsidén, den som kan!

Alla arbetsplatser har en historia värd att berätta. Om idéerna bakom dem och människorna som får idéerna att fungera. Historier om värderingarna som vägleder dem och om drivkrafterna som för dem framåt och uppåt. På Kinnarps hör vi dessa historier varje dag. Vissa av dem inspirerar oss, andra manar till eftertanke. Vissa arbetsplatser har historier som känns extra angelägna att berätta. Det här var nummer ett i vår serie om dessa

Femtio nyanser av grått

Egentligen är allting svart. Eller vitt. Det vi kallar färg är bara mer eller mindre subjektiva sinnesförnimmelser i våra hjärnor. Trots det kan ett öppet öga uppfatta cirka åtta miljoner olika färger. Det är människans färgrymd. Tryckpressens färgrymd är på cirka 5 000 färger, det vill säga mindre än en promille av människans. Med hjälp av denna, hårt begränsade, palett ska tryckaren förmedla värmen i en sommaräng, smaken av en söndagsstek eller de bilder som skapats i huvudet på en fotograf. Det paradoxala är att det är enklast att återge färg, medan det allra svåraste är grått. När man ska testa gränserna för vad en tryckpress klarar av trycker man därför plattor med olika gråa toner som obönhörligen avslöjar teknikens eventuella brister.

Vad bilden föreställer är dess mening.

Kanske är det av samma skäl som många fotografer fördrar att arbeta i svart-vitt.  För att det blottlägger essensen. Ett utmärkt exempel på detta är Christer Strömholm; en av världens främsta 1900-talsfotografer som först efter sin död år 2002 fått det erkännande han förtjänar. Idag nämns han i samma andetag som Richard Avedon, Henri Cartier-Bresson och Sebastian Salgado. ”Le Grand Suèdois” som den franska tidningen Le Monde kallade honom i en recension.

Strömholm intresserade sig alltid mer för bilden än för tekniken: ”Tekniken måste alltid underordna sig bilden och fotografens intention. Det är fotografen som bestämmer. Fantasi är viktigare än verkligheten.” sade Christer Strömholm. Man kan då fråga sig om och hur det är möjligt att förmedla dessa, fantasins bilder, utan att tekniken ställer sig i vägen? Till exempel i en bok?

Konstens fiende är okunnighet.

Just den problemställningen är vardagsmat för Tomas Ek och hans kollegor på Elanders, Fälth & Hässler i Värnamo. Genom att behärska både fotografins och tryckprocessens egenheter åstadkommer de resultat i periferin av det möjliga. Där andra tryckerier ser problem och tackar nej, ser Fälth & Hässler en möjlighet skruva upp kraven ytterligare några steg. En inställning som har gjort dem till något av hovleverantör inom kvalificerad bokproduktion. Därför var det inte direkt förvånade att man, 10 år efter hans bortgång, blev tillfrågade om man ville åta sig produktionen av en monografi över Christer Strömholms liv och omfattande konstnärskap.

”För oss var detta ett förtroendeuppdrag.” berättar Tomas Ek. ”I en sådan här produktion är det mångas rykten som står på spel. Först och främst konstnärens men även formgivarens, författarens och förlagets. Och så vårt eget, förstås. Upplevelsen av en bild är ju subjektivt, beroende på våra olika utgångspunkter. Vad den ena tycker är bra kan den andre tycka är dåligt. Vår styrka är att vi underordnar oss konstnärens – fotografens eller målarens – intentioner. Vi befinner oss mitt emellan det konstnärliga och det rationella. Vi har ansvaret att tolka det konstnärliga så att det går att återskapa i en industriell process.”

Christer Strömholms tidiga bilder karaktäriseras av en särskild svärta, nästan helt utan gråtoner. Han kallade det själv för ”Christer Christian’s black and white.” Men när man skulle trycka dessa bilder upptäckte man att de, precis som våra minnen, bleknat med åren. Att återskapa hur de såg ut från allra första början, när de kom ut från mörkrummet för över 60 år sedan, var därför en av de allra största utmaningarna.

”Vår uppgift, oavsett om det gäller mat-, natur eller konstböcker, är att få ut så mycket som möjligt av alla bilder men marginalerna är mindre när det gäller konst. Verkligheten har en större feltolerans. Vi kan uppleva att en himmel är olika blå utan att någon av oss behöver ha rätt eller fel, medan det i konsten bara finns en verklighet, varken mer eller mindre, och det är konstnärens”.

Rätt kan vara fel.

”För att komma nära den verkligheten gör vi ibland medvetet fel i förarbetet för att landa rätt i trycket. Men då gäller det att ha koll på både hur papperet och tryckfärgen beter sig tillsammans. Ja, till och med vilka gummidukar som ska användas. Det är lite som ”Haute Couture” med handpåläggning hela vägen. De som vänder sig till oss har ofta blivit besvikna med resultatet från standardiserade trycklösningar och vill inte bli besvikna igen. I många fall är det bara vi som får röra deras bilder.” Att göra på rätt sätt, enligt standard, kan alltså vara fel, för att travestera en av Christer Strömholms aforismer.

I det här fallet resultatet av de medvetna felen ”Post Scriptum”, ett 402 sidor tjockt och över två kilo tungt bokslut över femtio års fotograferande.  ”En snyggt förpackad bildskatt och äntligen med riktigt bra tryck.” som någon recensent skrev, vilket säkert gladde de vänstra hjärnhalvorna hos Tomas och hans kollegor. ”Mästerligt. Svindlande vackra bilder, suggestiva, intagande och drabbande.” skrev en annan. Och det var ett betyg som antagligen värmde ännu mer. Än en gång hade man i sitt dagliga arbete lyckats med det som kanske är viktigaste av allt, och det gäller absolut inte bara för boktryckaren; att inte ställa sig i vägen för upplevelsen.

P.S. För den som, med tanke på rubriken händelsevis känner sig lurad på konfekten säger vi bara som Christer Strömholm själv en gång har sagt: Var dag har sin metod.

P.P.S. Samtliga mellanrubriker är kloka ord lånade av Christer Strömholm.

Boken ”Post Scriptum” är utgiven av Max Ström förlag och sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo. 

För texterna svarar Johan Tell, Carole Naggar och Christian Caujolle. Boken finns att köpa eller beställa hos de flesta välsorterade bokhandlare.

Do not tailgate

Att glida med i suget bakom andras framgångar är inte riktigt Pelle Gunnerfeldts stil. Som gitarrist i rockbandet Fireside och producent till fem av världsstjärnorna The Hives’ album, har det funnits åtskilliga tillfällen att både sola sig i glansen och att själv leva upp till diverse myter om ”sex and drugs and rock’n’roll”. Ändå har han valt att sätta sig mitt i vardagslunken i Stockholmsförorten Gröndahl, långt från glittret och glammet i Los Angeles och New York eller, för den delen, från Stureplan.  Här arbetar han med gräddan av den svenska (och internationella) indiescenen, som Bear Quartet, International Noice Conspiracy, Moneybrother, Mando Diao, och Sahara Hotnights, men även med utländska artister som till exempel Status Quo och Timbaland.  Att Firesides internationella genombrott hette just ”Do not tailgate” är en händelse som ser ut som en tanke och nog är det så. Eller ”scvuu” som man kanske skulle ha sagt i Pelles hemort Luleå.

”Ändamålsenlig” är ett ord som ligger nära till hands om man ska beskriva Studio Gröndahl som arbetsplats. Den som förväntar sig rockstjärneglamour blir definitivt besviken. När man väl har passerat nålsögat i form av en anonym garageport och en lika anonym källardörr, där endast en handskriven lapp skvallrar om vad som pågår därbakom, möts man av ett musikaliskt självbygge. Och det i flera bemärkelser. Den enda eftergiften åt komfort är luftkonditioneringen, några sköna stolar och en fondtapet med naturmotiv som får kompensera bristen på fönster.  Pengarna som man har tjänat på att producera The Hives är nerplöjda i mixerbord, bandspelare, datorer, mikrofoner, högtalare, hörlurar, multidonspatchar och allt vad det nu heter. De invigda pratar även om esoteriska kabeldragningar som förhindrar att brum från elnätet tränger in i musiken; viktigt när många av grupperna som produceras spelar både hårdare och högre än vad mikrofonerna tål. Det kostade en riven studiovägg och 100 000-tals kronor att bara installera. Varje dag i två månader låg tre personer under det och lödde ihop alla tusentals kablar. Vad gör man inte för musiken?

Never Mind the Bollocks

Drivande trummor och larmande gitarrer verkar vara en gemensam nämnare för många av Studio Gröndahls produktioner. Associationerna till Ramones och Sex Pistols är inte långt borta. Just Sex Pistols album Never Mind the Bollocks från 1977 anser Pelle vara den första riktiga rockbandsskivan. Den slår allt annat som har spelats in, både förr och senare. Feta trummor i centrum. Två gitarrer och en bas. Hög närvaro. Enligt Pelle bygger alla rockband fortfarande på samma koncept.  Det är också ett föredöme för hans egna produktioner.

”Min ambition är att det ska låta okonstlat, precis som när bandet spelar live. När du blundar ska du se bandet framför dig. Idag ska ju folk ha distans till allting. Bort med distansen. Var med när det händer. Du måste våga stå för att du gillar musiken. Ett band har ju oftast en idé om hur de vill låta och det är den idén jag ska förmedla.” – säger Pelle.   ”Vägen dit är ofta lång och jobbig. Därför orkar jag inte att lägga krut på att det ska vara flashigt i studion. Det blir inte musiken bättre av, snarare tvärtom. Av samma skäl är vi ganska hemliga. Ingen tjusig hemsida och ingen som svarar i telefon. Det är svårt att få tag i oss och det är medvetet. På det sätt skalar vi bort en massa onödigt.  Den som verkligen vill spela in hos oss hittar oss alltid på något sätt.”

För 20 – 30 år sedan var nästan all musik inspelade live.  Idag är Studio Gröndahl en av få inspelningsstudios i landet där riktiga musiker fortfarande kan spela in musik tillsammans. En typ av musikskapande som blir allt sällsyntare i vår digitaliserade värld. 80 % av all musik vi hör på radio har kommit till i en dator, med någon som sjunger till den. Resterande 20 % är nästan uteslutande hård, gitarrbaserad musik, kanske för att den lämpar sig sämst för att datoriseras och digitaliseras?

Musikens makt

Som en följd av datoriseringen är nästan all musik i dag producentstyrd. Det börjar med en idé om att skapa en hit och att sedan sälja den över hela världen. Skivbolagen petar och putsar tills alla skavanker är borta. Det är marknaden som bestämmer hur det ska låta; i synnerhet i USA.

”Även om man är i vänster-punk-svängen är man ändå hårt styrd av skivbolagen. I USA finns det ju inga skyddsnät och därför är det nästan otänkbart att göra ett konstnärligt eller politiskt val före det kommersiella. Här i Sverige kan du alltid testa och fungerar det inte så hamnar du aldrig på gatan. I USA är det mer på liv och död. Och därför blir musiken också mer strömlinjeformad – man är så orolig för att det inte ska slå. Till och med band som Nirvana hade ingen kontroll över det färdiga resultatet.”

”Det måste finnas ett utrymme för band som värderar en massa andra saker framför att sälja skivor. Att köra sin egen still fullt ut, som till exempel The Hives, eller punkband som vill förändra världen. Musiken är ju ett perfekt forum för att föra fram sina åsikter – få åka runt i världen, spela och skrika om orättvisor. Om det finns ungdomar som känner sig utanför och som känner sig stärkta av musiken; du får vara den du är; det är ju underbart. Det är ett annat exempel på musikens makt.”

California Dreaming

Pelle Gunnerfeldt och Studio Gröndahl bidrar i allra högsta grad till att skapa utrymme för nya band. Samtidigt är man en del av det som brukar kallas för ”Det Svenska Popundret” eller ”The Swede Sound of Success” som någon myntade i slutet på 90-talet.  En del förklarar framgångarna med svenskarnas goda kunskaper i engelska. Andra hänvisar till ”ABBA-effekten”. Någon har till och med hävdat att orsaken är att svenskan är ett väldigt melodiskt språk men då kan man ju fundera över varför det tog nästan 2 000 år innan svensk populärmusik fick sitt internationella genombrott.  Eller varför alla sjunger på engelska. Pelle har sina egna teorier.

”Med Fireside var vi ju mycket i USA och då lärde jag mig att vi ska vara tacksamma för att det fungerar som det gör i Sverige. Här lämnar alla sina jobb om man får chansen att dra ut på turné, det ordnar sig ju alltid på något sätt. Vi behöver inte vara så rädda för att misslyckas. En annan orsak till framgångarna kan vara att det är väldigt lätt att få lära sig spela. När jag började på ABF i Luleå var det bara att räcka upp handen så fick man allt serverat, replokal, instrument och allting.”

Att det sedan är så många svenska, internationellt framgångsrika, band som har sina rötter i ”brukssamhällen” som Borlänge, Fagersta, Luleå och Robertsfors tycker inte Pelle är så konstigt.

”I Stockholm är det ju så mycket annat som lockar. Är man en ’outsider’ på en liten ort som inte är intresserad av bandy eller hockey så drömmer man väl om att sticka. Man dras till andra i samma situation och bildar ett band. Men i mitt fall var det inte så att vi var fyra personer som ville samma sak; vi var bara fyra personer som inte passade in någon annanstans. Vi fick väl dras med varandra eftersom vi visste att musiken kunde ta oss härifrån. Genom TV och filmer har vi alla sett hur det ser ut i Kalifornien, någonstans i bakhuvudet ville vi bara dit.”

Utan lyssnare ingen musik

Uppenbarligen fungerade det. Tack vare musiken kunde Pelle och Fireside lämna Luleå för turnéer i Europa och USA. Men hur kommer musiken att fungera som flyktväg i framtiden, när alla radiokanaler ängsligt spelar samma blandningar av ”gamla godingar” och Idol-hits, och där YouTube och Spotify snart är de enda sätten att upptäcka ny musik. Om man nu orkar gräva sig förbi ”Gangnam Style” och Swedish House Mafia, vill säga. Situationen är inte helt okomplicerad.

”I brist på andra alternativ är naturligtvis musiktjänster som Spotify bra för att upptäcka ny musik men jag saknar ändå de traditionella skivbolagen. Hur stora och mäktiga de än var så var det i alla fall människor som jobbade med musik för att de gillade musik. Spotify handlar mer om entreprenörskap; det är en affärsidé, en app; det är ingen som sitter i logen efter spelningen med bandet och skålar ’fy f..n vad bra ni var i kväll’ ”.

”Musik handlar ju om kommunikation. Någon som spelar och någon som lyssnar. Om musiken inte säger något till någon är det ju ingen idé. Det är lätt att glömma bort när man sitter där bakom mixerbordet. Någon gång under varje produktion händer det att bandet börjar oroa sig för vad marknaden ska tycka och tänka men det är inte lätt att spela in någon som helst bara vill se produkten färdig på Spotify.  Därför förbehåller vi oss rätten att bara producera sådant som vi själva gillar. Jag är väl en dålig affärsman men jag vill helt enkelt inte tänka på inspelningar som produkter. Jag vill bara dokumentera musiken jag älskar. Om jag samtidigt kan bidra till att nya band kan nå ut med sin musik, desto roligare. Jag är både stolt och ödmjuk inför att Studio Gröndahl uppfattas som en kvalitetsstämpel för ny, ung musik. Rock on, Pelle!

Ett drivhus för plantor och människor

På Östgötaslätten i utkanten av Linköping projekteras just nu en av de märkligaste kontorsfastigheter som någonsin byggts. 54 meter högt, kommer den, när den står färdig år 2014, att sträcka mot vinden som ett segel av glas. Men det är insidan som är mest spektakulär. Här kommer närmare 5 000 kvadratmeter kontorsyta att samsas med ett ”vertikalt växthus” med 4 000 kvadratmeter odlingsbar yta. På Kinnarps använder vi begreppet ”Green ideas at work” för att beskriva vår helhetssyn kontor och miljö  – här får det en ny och ytterst påtaglig dimension.

”Bristen på odlingsbar mark och på vatten är en av mänsklighetens stora hot.” berättar Hans Hassle, Vd för Plantagon, ett företag som har föresatt sig att göra något åt problemet. ”Det finns uppskattningar om att vi redan idag brukar 80 procent av jordens odlingsbara areal.  I Sverige importerar vi runt 75 procent av allt det vi och våra djur äter. Det växer någon annanstans. Likadant ser det ut i de flesta västländer. Varefter befolkningen och städerna breder ut sig och den odlingsbara marken hamnar under asfalt och betong blir avståndet mellan produktionen och konsumenterna allt längre. Det här problemet har vi redan idag i jättestäder som Shanghai, där maten bokstavligen fastnar i trafiken. ”

Livsmedel av hushållsavfall.

Plantagons lösning på bristen på mark är ett system för att odla så mycket som möjligt på så liten yta som möjligt och samtidigt förbruka ett minimum av energi och vatten. Det gör man genom att odla på höjden. Högst upp planteras grödorna i lådor med en blandning att pimpsten och näringsvätska. Ett sinnrikt, spiralformat system transporterar grödorna successivt nedåt för att skördas när de når botten.

”Energiförbrukningen har varit den stora utmaningen.  I Linköping sker uppvärmningen med hjälp av spillvärme från fjärrvärmesystemet. Den koldioxid som växterna behöver, och som normalt måste köpas in, den får vi som en biprodukt av Tekniska Verkens biogastillverkning, som i sin tur tillverkas av hushållens organiska avfall. På det sättet kan vi faktiskt göra livsmedel av de restprodukter som annars är ett stort problem.”

Växthuset i utkanten av Linköping blir det första i sitt slag och därför något av en forsknings- och utvecklingsavdelning. För att minska behovet av mellanled, och spara pengar, är tanken att växthusen framöver ska byggas mitt inne i städerna, där konsumenterna finns.

”Vi har inlett ett samarbete med Tongji University i Shanghai, Kinas ledande universitet för stadsplanering. Det är ju här marknaden finns. Det är därför vi i Linköping har bestämt oss för att odla pak choy, en salladskål som ingår i många asiatiska rätter, för att visa att vi kan odla deras basvaror. Just nu diskuterar vi med olika livsmedelkedjor hur vi ska kunna ta hand om de 300-500 ton som vi kommer att producera varje år. Det vill till att Linköpingsborna börjar woka lite oftare.”

Förbättra världen. Ett steg i taget.

Om idén med vertikala växthus känns märkligt så är det ingenting jämfört med historien bakom. Hans Hassle är varken agronom, stadsplanerare eller tekniker. Större delen av sitt liv har han arbetet med frågor som handlar om företagens samhällsansvar, det som kallas CSR (Corporate Social Responsibility).

”Jag kan se tre skäl att företag intresserar sig för CSR. Det första är att man ser en affärsmöjlighet, det andra för att minska risken att bli inblandad i skandaler och det tredje, och viktigaste, att man menar allvar med sitt samhällsengagemang. Det vi försöker göra är att använda företagets kommersiella verktygslåda för att lösa ett samhällsproblem. Det kan ju “normala” företagsledare och investerare tycka är heltokigt men det tycker inte vi.”

CSR har, som så många andra akronymer, en tendens att bli ”mycket snack och lite verkstad”. För att visa att man menar allvar drivs Plantagon därför efter en ny företagsmodell som Hans Hassle kallar ”companisationen”, där konkurrenskraften byggs upp av frivilligt ansvarstagande, fullständig transparens och demokratisk styrning.

”Det finns ett enormt sug efter en ny typ av företag. Jag tror att många människor är förbannade på hur det fungerar idag. Man behöver heller inte vara politiskt bevandrad för att se att det har blivit en obalans i systemet med en global ekonomi som saknar en motsvarighet på den politiska sidan. Den obalansen stör sig många människor på. Vill man göra något åt det räcker det inte att prata om CSR utan nu är det upp till bevis. Var vinsterna hamnar. Vilka värderingar som styr verksamheten och vilka ägare man har.”

Hållbarhet för sju generationer.

Som om historien om Plantagon inte var tillräckligt bra, blir den nu ännu bättre. I sitt arbete med CSR hade Hans Hassle ofta kommit i kontakt med Oren R. Lyons, Faithkeeper för Onondaga Nation och en av Nordamerikas mest inflytelserika ledare för ursprungsbefolkningar.

”En dag år 2002 frågade Oren mig om jag inte kunde hjälpa Amerikas ursprungsbefolkning att hitta andra sätt att tjäna pengar än att bedriva casinoverksamhet och sälja skattefri tobak. Jag kom då att tänka idén om vertikal, ekologisk odling som en svensk innovatör, Åke Olsson, hade presenterat för mig några år tidigare men som jag då tyckte vara fullkomligt ointressant. Jag frågade Oren om de var intresserade av att försöka lösa matsäkerhetsfrågan tillsammans med oss och Sweco, som jag redan samarbetade med kring hållbarhetsfrågor. Det tog sex år av diskussioner innan vi var överens men 2008 startade vi tillsammans Plantagon, som världens första ”companisation” med Onondaga Nation som största aktieägare.”

Plantagon arbetar även med vertikala odlingssystem för kontorsmiljöer, för att förbättra arbetshälsa och effektivitet. Om man inte kan förbättra hela världen direkt så kan man göra det ett rum i taget.

Onondaga Nation eller ”People of the hills” som de också kallas, ingår i Irokesförbundet, ”Haudenosaunee”; en över ett tusen år gammal politisk federation vars styrelseskick låg till grund för den amerikanska konstitutionen.

”Att vi vågade ge oss in på det här området berodde till stor del på att vi tänkte som så, att om vi lyckas skulle vi kunna bli ett bra föredöme för andra. Vi hade inte någon klar affärsmodell när vi började. Vi visste inte hur vi skulle lösa alla tekniska frågor. Vi visste inte heller hur vi skulle säkra energiförsörjningen. Allt detta har vi tagit som utmaningar och löst problemen längs vägen. För att kunna göra på det här sättet krävs det att man har speciella – uthålliga – ägare. Irokeserna har ett synsätt där allt vi gör ska bedömas mot hur det påverkar sju generationer framåt. Vilka konsekvenser kommer de beslut vi fattar idag att få för dem?”

Alla arbetsplatser har en historia värd att berätta. Om idéerna bakom dem och människorna som får idéerna att fungera. Historier om värderingarna som vägleder dem och om drivkrafterna som för dem framåt och uppåt.  På Kinnarps hör vi dessa historier varje dag. Vissa av dem inspirerar oss, andra manar till eftertanke. Vissa arbetsplatser har historier som känns extra angelägna att berätta. Det här var nummer tre i vår serie om dessa.

Every workplace has a story worth to be told. About the ideas behind them and the people that makes the ideas work. Stories about the values that guides them and the forces that drives them onwards and upwards. At Kinnarps we hear theese stories every day. Some of them inspires us, others invites reflection. Some workplaces have stories that seems more urgent than others to be retold. This was number three in our series about thoose.

Why it takes several hundred years to carve a chaffinch

In no other cultural tradition has nature played a more important role in the arts than in that of China. Yet the artisans, along with the merchants, were at the bottom of the social pyramid. On May 16, 1645, everything changed when the Manchurian emperor Kangxi dissolved the Chinese caste system. Overnight, woodcarvers were transformed into respected citizens, and thanks to the support of the imperial court, woodcarving was elevated to a “Heavenly craft.”

This may sound like a curiosity but is much more important than that, because it is in a village in Manchuria that our ideas take shape from trees that the villagers themselves have cut down in the forest. In the winters, they gather at each other’s homes, around red-hot wood stoves, gossiping, laughing, and carving in wood.  Outside it is 30 degrees below zero and the fields’ soil has frozen to stone. For generations, the rough fists of the farmers have shaped the most exquisite objects. In many ways a tradition reminiscent of how the farmers in the Yorkshire Dales gathered at ”knitting parties”. At first, figurines were carved for their house altars to honor gods, ancestors, and the holy hermit Han-Shan. Thus, to scamp with the craft was not even conceivable. The same philosophy applies today, what does not pass the carver’s scrutiny becomes heat in the house’s wood stove.

The philosopher Confucius, who, not unexpectedly, also came from Manchuria, said that ”Lucky is he who has friends in distant lands.” We can testify that this hospitality has survived to this day, over 2,500 years later. We are invited to share their food and their homes, they present us with gifts. What begins as a business relationship quickly develops into friendship. We would like to believe that this attention to people and objects is present in all our products, as well as centuries of craft tradition and professional pride. The moral of this little story is that we have a lot to thank Emperor Kangxi and Confucius for, and that if you want to carve a chaffinch that looks like a chaffinch, you better not be in a hurry.

Wood carving is perhaps the world’s oldest craft. In China, the tradition goes back at least 7,000 years. The same tools are still used, carving knife, strait and scoop gouge, coping saw, and chisel, straight handles and curved handles, the blades always sharp. But unlike traditional Manchurian wood carving where the wood’s structure is polished away, we always leave a small memory of the forest.

”Om du tittar på rätt sätt, kan du se att hela världen är en trädgård”

”Ibland när jag har varit i trädgården, har jag tittat upp genom träden mot himlen och haft en konstig känsla av att vara lycklig, som om något trycker och drar i min bröstkorg och får mig att andas snabbare. Magi trycker och drar hela tiden och skapar saker ur ingenting. Allt består av magi, löv och träd, blommor och fåglar, grävlingar och rävar och ekorrar och människor. Magin finns överallt runt om oss. I den här trädgården – på alla platser.”

Ibland är det lättare att låna ord från andra, mer kloka, personer för att beskriva det man själv vill säga. Hur ska man annars kunna förklara hur naturen och landskapet formar oss och om omständigheter som plötsligt får livet att ändra riktning. Hur långpromenader och en nyfikenhet på hur det ser ut i andras trädgårdar sår ett frö, slår rot och växer till ett helt företag.

Först med fågelholkar och fågelmatare som både människor och fåglar kan uppskatta. Det som liknar våra hus och hem flyttar ut i trädgården – ut till naturen. Men också tvärtom – trädgården och naturen flyttar in våra hem. Våra vanligaste fåglar, skurna för hand i rätt skala och med rätt teckning. Exakta men ändå med utrymme för variation, precis som i naturen. Sortimentet växer och förgrenas; exotiska fåglar, tama och vilda djur tar plats i vårt menageri; som figurer, krokar, nyckelringar, gjutjärnsskulpturer och siluetter.

Det kan ibland synas vara en spretig samling men allt bottnar i djuren, naturen och en omsorg om det genuina. Den magi som uppstår när formgivaren och hantverkaren möts. Lyckan i att skänka glädje med något som vi har skapat tillsammans.

Rubriken och citatet på sidan ett, iksom citatet på omslagets insida är hämtade från ”The Secret Garden” av den engelsk-amerikanska författarinnan Frances Hodgson Burnett, kanske mer känd för boken ”Little Lord Fauntleroy”. Fotot på omslagets insidor visar en helt vanlig sommarkväll på Bjäre.