Det är dags att säga adjö. Dags att befria mig från de bördor jag själv har skapat. De meningar som är resultatet av mina  drömmar och de åtaganden jag uppfyllt, både av lust och av plikt. Liv blev till liv men liv blev också till sorg och till saknad. Så var det inte tänkt men så blev det.

Mina ord är en oundviklig del av mig själv. De nöter mot varandra och ur friktionen uppstår nya tankar och nya meningar där varje mening bär på minnen från min barndom. Om jag visste hur det gick till skulle jag antagligen låta bli.

Nu är det dags att släppa taget om alla mina ord och låta dem leva vidare av egen kraft. Liv blev till berättelser och nu vänder berättelserna tillbaka till livet. Det känns vemodigt men samtidigt befriande.

Från liv till liv är steget kortare än mellan födelse och död. Min vän på andra sidan ger sig ut i skogen igen. Vid slutet av stigen börjar en ny.

Hommage till Bodil Malmsten 2016