Positionera eller posera

I senaste Resumé, branschens eget husorgan som borde veta bättre, skriver de att Peas of heaven som tydligen saluför veganska hamburgare positionerar sig mot Oatley. En dummare positioneringsstrategi har man väl knappast hört talas om. Vad menar de – ska man äta veggoburgare i stället för att dricka havremjölk?! Företagets vd Marcus Karlsson, anser dock inte att texten är rasistisk som om det var hans största problem.

Art Directorn har semester.

När katten är borta dansar råttorna på bordet. I det här fallet är det copywriters som har fått fria händer; vilket är ett genomgående tema när det gäller DNs Reklamcup. Särskilt kreativa verkar de inte vara, åtminstone jämfört med de som jag samarbetade med på 80- och 90-talet (ja, jag vet – djävla gubbdjävel). Att de s k kreatörerna skådar i sin egen navel har vi vant oss vid men nu, framföra allt när det gäller “annonsen” för Rädda Barnen, har man tagit till förstoringsglaset för att få syn på själva navelluddet. Då menar jag inte att de har tagit till det urgamla knepet att utmana folk att läsa annonsen (vilket sällan eller aldrig har fungerat), i det här fallet skriver man också att “Du kommer aldrig att vinna Reklamcupen i DN för att du kommer aldrig skriva en reklamannons.” Oj, oj, oj. Är det verkligen det som Rädda Barnen vill kommunicera? Att om man skänker pengar så kommer fler att bil s k copywriters? I så fall får vi innerligt hoppas att de blir bättre än den här plattmasken.  “Annonsen” för IQ är inte mycket roligare och verkar att hämta inspiration från den senaste byråfesten. Jag håller med i deras slutkläm; “Då är det inte kul längre.”

P.S. Finns det några andra sorters annonser än “reklamannonser”, frågar sig en djävla gammal reklamgubbe. D.S.

P.P.S. På min tid fick jag lära mig att aldrig använda mig av företags logotyper i brödtext, men det är väl bara gammalt nys det också? Densamme.

 

Rekord i ineffektiv reklam?

Hoppas att de har skrivit fel, att det ska vara miljard i stället för miljon. Och, om inte, att alla inblandade har jobbat gratis, t ex arbetsgruppen på Acne som bestod av 13 personer, de ansvariga på Svenska Freds som var fem till antalet, plus Redpipe och Mobiento som stod för “sound design” respektive det digitala. Vi får också hoppas att annonsplatserna på bio, utomhus och i Expressen och Dagens Industri inte tog betalt för utrymmet.

“Genom att behandla freden till en fysisk produkt förvandlade vi målgruppen från givare (någon som ger för att vara snäll) till investerare (någon som köper för att vara smart). Det gick alltså från en ”god gärning” till ett logiskt beslut, vilket är ett grundläggande skifte”, säger Matthew Hearle, senior planner på Acne. Är det någon annan än jag som inte fattar ett dugg?

P.S. En halv miljon räcker väl knappt till fika på alla arbetsmöten som har gått åt för att komma fram till denna briljanta idé. D.S.

Let them eat cake

Ibland fattar jag ingenting. Igår publicerade branschtidningen Resumé, helt okritiskt en utomhuskampanj för Unicef, där jag var tvungen att Googla för att förstå vad de ville. Enligt kommunikationschefen på Unicef, Andreas Eriksson, byggde kampanjen på idén “Swisha en bulle” och syftade till att visa omtanke om barnen som svälter. Dessutom var timingen perfekt eftersom det var både “kanelbullens dag” och “internationella barndagen”. Tyckte han. Men vad har nötkräm med andra bullar att göra? Som sagt, efter mycket Googlande, lärde vi oss att Unicef delade ut någon slags proteinrik nötkräm som “nödföda” till svältande barn, alltså inte den Nötcreme som vi sedan 1961 har köpt i godisbutiker. Klart som korvspad. Jag tänker osökt på historien om hur den franska drottningen Marie Antionette svarade när hon fick reda på att det franska folket saknade bröd: – “Let them eat cake” –  eller “Qu’ils mangent du gâteau” som hon egentlige sa. Hade det inte varit effektivare att skicka kampanjbudgeten direkt till de svältande barnen? Och förtjänar inte TBWA som skapade kampanjen åtminstone en kvart i skamvrån? För att gottgöra det kan de väl skicka med sitt arvode.